Vilken är vår roll som anhörig när min hustru och jag fann oss i den situationen att vi hade en familjemedlem med mentala problem?  

Vi kastades ut i  en okänd och svår terräng, framförallt i början när familjemedlemmen inte förmådde kommunicera sin situation och vi inte hade ens den minsta roll i vårdapparatens verksamhet.

Vi kände oss verkligen ensamma och ganska mycket vilse.

Senare kunde vi hjälpa vår familjemedlem, det vill säga vi kunde träffas, vi kunde dricka kaffe, vi kunde diskutera, från vår sida – men vi hade fortfarande ingen som helst roll i den officiella vårdprocessen.

Trots flera ganska offentliga framstötar (tidningsartiklar mm) om att vi ville vara med och att vi ville beaktas, och trots att vår familjemedlem hade gett sitt samtycke för oss att vara med, såg vårdpersonalen ingen orsak att engagera oss. 

Det var två saker som störde oss:  

1.  Dels upplevde vi att vi hade kunskap framförallt om tidigare händelser och bakgrund som vi upplevde att kunde vara till nytta för vårdpersonalen att känna till, men det var ingenting som någon frågade efter eller som någon ansåg att hade någon relevans för vården.

Om vår information är onödig kan säkert en kompetent personal sovra och åsidose från det.

Vi skulle i alla fall ha känt oss involverade och inte som utom-stående. Vi är ju i alla fall de närmaste och de som har fostrat familjemedlemmen med vårt hjärteblod.

Mitt i allt var vi obehöriga. 

2. För det andra skulle vi själva ha behövt stöd och instruktioner, framförallt i praktiska frågor.  

Hur skall en anhörig utan utbildning kunna veta vad är det bästa sättet att stöda en patient?

Vad är bra att säga, vad är bra att inte säga?

Hur kan man genom praktisk handling hjälpa till?  

I alla dessa frågor famlade vi bokstavligen i mörkret. Trots  att ganska många år nu har gått är vi fortfarande i samma situation, vi har inte kommit framåt när det gäller de två frågorna ovan. Vi stampar på samma ställe  

Andra kontakter

Det har som tur är varit en stor hjälp för oss när vår kontakt med Fontana och Fonttis uppstått och fördjupats. 

Vi har kunnat delta i en diskussionsgrupp för anhöriga. Vi har suttit med i arbetsgrupper och t.o.m i styrelsen.

Vi har på många sätt genom olika kanaler känt att vi kan ge vårt stöd både praktiskt och teoretiskt till gagn både för vår familje-medlem och för Klubbhus Fontana huset och klubbhus verksamheten  i stort.

Det har känts bra att på det här sättet kunna göra en praktisk insats.  

Men jag tror att jag uttrycker mig för alla anhöriga i vårt land i motsvarande situation  när jag säger att vi har en bön:

En  patient i den här situationen är aldrig en ensam ö, det finns eller har funnits en familj, en bakgrund, en historia som kunde vara bra för vårdpersonalen att känna till.

Det finns kanske familjemedlemmar som inget hellre gör än ger sin insats.

Hör på dem och beakta dem!

Med bästa anhörig-hälsningar

Berndt och Karola

“Arizona desert” av Terry Hassan är licenserad under CC BY-NC-SA 2.0

“Sunrise@ Binangonan” av nebujemia är licenserad under CC BY-NC-SA 2.0