I februari 2007 anslöt jag mig till medlem av Fontana. Tackar till min egenvårdare, med vem jag besökte huset för bekanting. Jag gled in som en fisk i vattnet. Via klubbhuset har jag fått viktiga vänner.
Virtual-Fontana har fått min dygnsrytm att hållas normal. Jag deltar på morgonmöten utan kamera, för att jag vaknar 5 minuter innan mötet och håret kan vara rufsig. En månad sedan klippte jag kort mitt råddiga långa hår och har inte ångrat mig.
Via Fontana var jag på övergångsarbete i nästan 2 års tid. Jag körde ut matportioner till åldringar. Jag gillade mitt jobb mycket.
Jag gillar inte att använda ordet “tobaksstrejk”, för att strejker brukar ha ett avslutningsdatum.
3 och 1/2 år sedan gjorde jag det bästa beslutet i mitt liv och gjorde slut med rökandet. Vild som jag var, slutade jag det som i väggen, utan nikotinpreparat. (Det rekommenderar jag till ingen.)
Några år sedan skolade jag mig till icke-rökningscoach. Tillsammans med en annan Fontanamedlem ledde vi icke-rökningskurser tvåspråkigt, för att Klubbhuset Fontana är tvåspråkig.
“Att njuta av livet slutar inte i det, att man slutar av att röka!”
Via Fontana hörde jag om möjligheten av att studera till erfarenhetsexpert. Jag gick kursen. Pga. Coronan har det varit ganska tyst, man har inte kunnat besöka avdelningar eller kunnat berätta sin egen överlevnadsberättelse till studerande.
-För att det är faktiskt en överlevningshistoria. I januari (2021) hade det gått hela 11 år sedan min senaste sjukhusperiod. Jag var i en total sjukhusspiral. Som mitt stöd har jag min underbara egenvårdare, psykiatern och några andra personer. En viktig del av min återhämtning är trots allt Fontana. Jag höll ganska låg profil gentemot Fontana i några års tid, men jag aktiverade mig själv på nytt när jag återfann matlagningens glädje. Jag är från min utbildning en förman till storhushåll, vilket alltså betyder att jag har erfarenhet av de större köken.
Till personalmedlemmarna ett stort tack för att ni finns till. En väldigt stor virtualkram till dem och alla medlemmar.
-Säde-