Lindas blogginlägg, september 2021

Jaha, tydligen hade jag lovat att jag skulle skriva septembers blogginlägg. Men ordet var fritt, hjälp vad skall jag skriva om.

Jag började på Klubbhus Fontana som projektkoordinator i augusti 2019. Det var spännande, som det alltid är när man börjar på ett nytt jobb. Men redan på min första dag, innan jag han ens in genom dörren var det någon som sa; hej, du är säkert Linda, som kommer på jobb hit? Ljuvligt att du kommer hit på jobb!

Denna värme och känslan av att man är välkommen, just du som du är, är kanske den bästa saken på Klubbhus Fontana. Alla är alltid välkomna och accepterad just som du är.

Fonttis Service är stödbolag för Klubbhus Fontana. Fonttis Service är också den orsaken som jag är anställd på Klubbhuset. Jag ansvarar för Fonttis Service verksamhet, alltså jag söker arbetsplatser för våra medlemmar, arbetsplatser hos privatpersoner eller företag, var arbetet kan anpassas enligt våra medlemmars kunskaper och behov. För fakta är, att varenda av oss, saknar den känslan att man kan vara delaktig i samhället, och var och en av oss har något att ge till samhället.

Med glädje har jag fått följa med hur våra medlemmar har vågat ta det stora steget och återgå till arbetslivet. Alla har gjort det på sitt sätt, men vid varje arbetspass, ingen skillnad har det varit 1h en gång eller 4 timmar i veckan i flera månader, har arbetet varit viktigt, förbättrat självförtroende och självkänslan och gett en känsla av att man lyckas. Under de senaste åren har jag också fått följa med hur flera av våra medlemmar har ”lämnat” Fonttis Service och flyttat sig vidare till den öppna arbetsmarknaden. Det är ju hela idén med Fonttis Service, att skapa steget mellan Klubbhus Fontanas egna jobb och den öppna arbetsmarknaden.

Jag hoppas att vi i framtiden också kan erbjuda denna service till våra medlemmar och samhället, för behovet finns, både hos våra medlemmar och samhället.

Med soliga hösthälsingar

Linda


Elisas blogginlägg, maj 2021

“Studerande tillsammans i 10 minuter, 50 minuter med självständiga studier, 10 minuter tillsammans igen”


Många mentalhälsorehabilitander har svårigheter i att få saker gjorda. Det är svårt att åka iväg till butiken, svårt att få städning påbörjat, svårt att gå i duschen och svårt att få även de andra hemsysslorna gjorda. De för mig svåraste på den här listan är att gå i duschen och städning. Idag på Inspis slängde någon idén on att den där “10-50-10 minuters” regeln jag nämnde i rubriken kunde provas också på hemsysslor osv. Jag vill åtminstone försöka. I själva verket har jag funderat nåt sådant för mig själv, men inte kommit så långt att hur det kunde förverkligas. Nu har även det hittats på.
Ett drygt år sedan påbörjade Klubbhuset Fontana den virtuella verksamheten på nätet, när man var tvungna att sluta med den fysiska verksamheten pga corona-pandemin. I början var jag ångestfylld och även skrämd: hur kunde jag, snart en 60-årig fumlare klara av att komma dit och lära mig använda den. Handledarna gav råd och blev inte nervösa även av de dummaste frågorna. Snart fungerade jag virtuellt som ett gammalt ess. Jag var och är fortfarande väldigt nöjd att jag vågade ta del. Mitt deltagande i den virtuella klubbhusets aktivitet har varit märkvärt aktivare än i det fysiska klubbhusets. Det finns flera orsaker:
– svårigheten i att gå hemifrån finns inte, man kan vakna fast en minut innan kl nio, så hinner man ännu med på morgonmötet, allt detta vad som måste ske innan man kan åka iväg hemifrån oroar redan som en lång lista, så att det blir ingenting av att laga sig iväg (duscha, klä på sig, morgonmålet…)
– jag blir förstådd och folk förstår mig bättre, för att tolkning på båda språken är en självklarhet på möten (vilket dock är det också på fysiska klubbhuset)
– jag har svårt att koncentrera mig om det är oljud runtom, på virtuella klubbhuset förekommer oljud i regel inte
Från det virtuella klubbhuset saknas den fysiska kontakten och närheten samt spontana konversations- och diskussionsstunder. De är också viktiga. Också de sk. “husets arbeten” kan man inte åstadkomma virtuellt: laga mat för hela gemenskapet, städa på klubbhuset, rensa på blombänken osv.
När vi igen någon gång kan återgå till ett “nytt normalläge” efter att coronpandemin lugnat ner sig, hoppas jag att det virtuella klubbhuset inte skulle helt sluta att existera. Jag kommer i varje fall att behöva den.
Jag önskar dig just en sådan sommar Du behöver
-Elisa


Pamelas blogginlägg, april 2021

Jag heter Pamela, är klubbhusmedlem sedan 2001 och har även fått äran att sitta med i Fontanas styrelse som erfarenhetsexpert. För mig är det ett viktigt uppdrag att få sitta i styrelsen. Det är en hjärtesak för mig att klubbhus verksamheten fortsätter i den anda den gjort tidigare tillika som den utvecklas. Verksamheten var en livräddare för mig då jag hittade den. Den gemenskap, nytta och glädje den gett mig längs med åren är obeskrivligt viktig och det vill jag att många, många andra ska få uppleva!

Under senaste halvåret fick jag tack vare klubbhuset och dess fristående aktiebolag Fonttis Service ab en möjlighet att prova på arbetslivet. Har jobbat i olika etapper på öppna arbetsmarknaden med olika insats längs med åren, men alltid slutat igen av olika orsaker som alltid gett en känsla av misslyckande. Via Fonttis fick jag ett hundrastningsjobb. Jag älskar hundar, men att få ett arbetsavtal kändes skrämmande. Nu är jag så tacksam att jag vågade ta steget. Under 6 månaders tid rastade jag hunden 1h / vecka. Det låter säkert som obetydligt och oviktigt för många, men för mig var det viktigt och känslan av att ha slutfört arbetet tills avtalet tog slut känns nog superbra! Kanske är jag inte ett helt hopplöst fall trots allt?! 😊 Saknar mina promenader med Jack Russeln Alma. För det mesta kändes det inte ens alls som ett jobb, det gav enbart glädje att få träffa Alma varje gång och upplevde att det var hennes jobb att ta ut mig i friska luften och röra på mig oberoende väder. Vi har delat både soliga, regniga, snöiga och iskalla promenader.

Nu väntar jag på att våren ska börja riktigt på riktigt, känns som om den är så sen i år. Våren är min favoritårstid, älskar ljuset och naturen som bjuder på något nytt alla dagar. Känslan av att se allt det döda få ett nytt liv igen är underbar och jag som älskar granna färger får njuta av det alla dagar, det är bästa medicinen för mig och mitt välmående!

Krafter och en famn full med glädje vill jag dela åt er alla läsare, ni är alla unika och värdefulla! Ta vara på er och era nära, livet är kort.

Pamela


Andra halvleken, mars 2021

Denna månad fick jag turen att skriva lite på klubbhusets blogg. Jag ,som i Sofia ,och jag jobbar som verksamhetsledare på klubbhuset. Världens bästa jobb skulle jag säga att jag har. Har aldrig någonsin skrivit ett blogginlägg tidigare så detta är spännande. Ordet är ju fritt och detta är mina personliga tankar. När jag sitter och skriver detta så låter jag tankarna fara tillbaka i tiden och speciellt till detta senaste märkliga år. Vilket år det har varit. Det mest turbulenta under åtminstone min tid på huset för att inte säga i världen med tanke på Covid – 19 pandemin. Jag kommer ihåg , nu i mars för ett år sedan då vi som alla andra insåg att också vi måste följa regeringens direktiv och stänga ner vår verksamhet omedelbart pga. allas hälsa och säkerhet. Vad gör man då? Möjligen känner man av en stress, osäkerhet och ångest. Det gjorde åtminstone jag. Men mest av allt kommer jag ihåg känslan av att inte vara ensam i detta. Hur vi TILLSAMMANS i gemenskapen skötte det och stöttade varandra gör att jag känner en enorm tacksamhet och stolthet över klubbhusets gemenskap. Otroligt snabbt fick vi igång vår virtuella verksamhet. Det var svårt, turbulent och ett ”sökande” i början hur och genom vilka verktyg vi gör det. Enligt hybrid modellen kunde vi sedan öppna upp vår verksamhet igen till sommaren. På hösten kunde man redan lite börja ana vart det hela är igen på väg och så i november behövde vi igen fundera på hur vi skall göra. Då beslöt styrelsen att följa de restriktioner som Raseborg hade och vi stängde huset fysiskt och övergick till virtuell verksamhet och promenader. För mig denna gång kändes det otroligt tungt. Även om jag till 100 % stod bakom beslutet. Men som en mycket kär person till mig sade att nu är det den andra halvleken som börjar. Lite så väljer jag att se på detta. Klubbhuset har världens bästa lagkompisar som stöder och hjälper varandra i alla lägen. Givetvis kommer vi att klara oss tillsammans igenom denna period. Jag vill till sist tacka alla i gemenskapen, alla styrelsemedlemmar för ert stöd och hjälp i vårt klubbhus. Tillsammans är vi starka. Önskar er alla en fin fortsättning på vintern och vi ses på klubbhuset virtuellt eller utomhus.
Sofia


Om tobak och om lite annat också, februari 2021

I februari 2007 anslöt jag mig till medlem av Fontana. Tackar till min egenvårdare, med vem jag besökte huset för bekanting. Jag gled in som en fisk i vattnet. Via klubbhuset har jag fått viktiga vänner.

Virtual-Fontana har fått min dygnsrytm att hållas normal. Jag deltar på morgonmöten utan kamera, för att jag vaknar 5 minuter innan mötet och håret kan vara rufsig. En månad sedan klippte jag kort mitt råddiga långa hår och har inte ångrat mig.

Via Fontana var jag på övergångsarbete i nästan 2 års tid. Jag körde ut matportioner till åldringar. Jag gillade mitt jobb mycket.

Jag gillar inte att använda ordet “tobaksstrejk”, för att strejker brukar ha ett avslutningsdatum.

3 och 1/2 år sedan gjorde jag det bästa beslutet i mitt liv och gjorde slut med rökandet. Vild som jag var, slutade jag det som i väggen, utan nikotinpreparat. (Det rekommenderar jag till ingen.)

Några år sedan skolade jag mig till icke-rökningscoach. Tillsammans med en annan Fontanamedlem ledde vi icke-rökningskurser tvåspråkigt, för att Klubbhuset Fontana är tvåspråkig.

“Att njuta av livet slutar inte i det, att man slutar av att röka!”

Via Fontana hörde jag om möjligheten av att studera till erfarenhetsexpert. Jag gick kursen. Pga. Coronan har det varit ganska tyst, man har inte kunnat besöka avdelningar eller kunnat berätta sin egen överlevnadsberättelse till studerande.

-För att det är faktiskt en överlevningshistoria. I januari (2021) hade det gått hela 11 år sedan min senaste sjukhusperiod. Jag var i en total sjukhusspiral. Som mitt stöd har jag min underbara egenvårdare, psykiatern och några andra personer. En viktig del av min återhämtning är trots allt Fontana. Jag höll ganska låg profil gentemot Fontana i några års tid, men jag aktiverade mig själv på nytt när jag återfann matlagningens glädje. Jag är från min utbildning en förman till storhushåll, vilket alltså betyder att jag har erfarenhet av de större köken.

Till personalmedlemmarna ett stort tack för att ni finns till. En väldigt stor virtualkram till dem och alla medlemmar.

-Säde-


K-C:s bloggtext, januari 2021

På skrivande stund är nya årets hittills hårdaste snöoväder och sker här i södra och västra Finland. Det är tills vidare bekvämt att sitta här hemma och jobba på distans, vilket har blivit en vana här under de ännu pågående Coronarestriktionerna. Man har kunnat delta hemifrån i verksamheten av det virtuella Klubbhuset, som numera har – minst för stunden – blivit det nya normala.

När man jobbar hemifrån är det viktigt att ha tydliga mått på mängden jobb man vill utföra hemma. Man behöver minnas, att även om man inte behöver arbetsresor på det här viset, är ett hem trots allt först och främst ett hem. Att göra den delvis till en arbetsplats behöver funderas närmare, för att det är inte fråga om vardagssysslor, utan något i särklass – Virtuell Samvaro.

Lite på samma vis som Coronan hånar våra mänskliga instinkter i att vi vill söka oss till närheten av andra människor så är det en tuff nöt att knäcka: kan upplevelsen av närhet nås artificiellt? Själv har jag en ganska positiv erfarenhet hittills av att jobba hemifrån: jag pratar fortfarande med riktiga människor varje dag, över telefon och allt dylikt. Och i övrigt har jag unnat mig mera tid än tidigare.

Att sätta gränser är en universal sak och fungerar på många olika plan. För mig har tiden av restriktioner erbjudit tid att tänka på hur att få den maniska sidan i min personlighet att hållas i koll. Jag har fattat bättre många personliga misstag jag brukar göra i ett öppet Klubbhus. När epidemin är över tror jag att jag har sunt förnuft nog att inte göra på nytt alla mina gamla misstag – minst försöker jag mitt bästa.

Det finns en energi i det fysiska klubbhuset, i samvaron som har ett momentum som lätt kan ta en med sig på en vardagsresa som är full av energi. Det virtuella Klubbhuset är kanske lite mera “teoretisk” än det. Men jag tycker att det är på sätt och vis befriande att tänka ut grundligare sitt nästa steg. Det kommer att behövas när vi igen återgår till fysiska Klubbhuset.

-Önskar alla en trevlig fortsättning av det nya året och hålls friska allihopa! H: K-C.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *